Patrik Engborg

Den senaste månaden har jag till största del lyssnat på 2 steg från paradise, Håkans senaste. Egentligen var planen att skriva nån slags hyllning till både honom och albumet här, men jag nöjer mig med att konstatera att det just nu känns som en av de allra bästa svenska skivor jag hört.

Irlands ekonomi är inte riktigt vad den borde vara och svenska regeringen har gått med på att hjälpa till med bistånd, eller om det nu var ett lån. Men sossarna stöder bara förslaget om de får ställa som motkrav att Irland höjer sina bolagsskatter, vilket Anders Borg avfärdar helt eftersom Sverige inte har med deras skattepolitik att göra.

Nej exakt. Och just där ligger den stora skillnaden mellan blocken. Sossarna är så jävla förtjusta i att berätta för folk hur man ska leva sina liv, och länder slipper inte undan den pekpinnen heller.

Jag har behandlat ämnet tidigare, men jag upphör aldrig att förvånas.

Åfan.

Här nedan följer viktig information till alla er som hatar att förlora. Eller snarare till de som har drabbats av nåt jävla tourettes-behov av att ständigt proklamera denna förmodade världsunika egenskap.

Så här ligger det till. Ingen mentalt frisk människa gillar att förlora. Om man gör det handlar det troligen om nåt slags martyr- masochist- eller självsadistiskt drag som får betraktas som ganska sällsynt.

Man behöver alltså inte påpeka detta faktum i tid och otid eftersom folk antingen tar saken för givet, eller helt sonika skiter i hur andra reagerar på sina personliga nederlag.

Så hur är det egentligen tänkt att man ska bemöta denna information? Ska man bli djupt imponerad? “Det var som fan! Själv hatar jag att vinna, kan du omvända mig? Eller bäst kanske att du skiter i det förresten, för om du misslyckas kommer du ju hata det.”

Eller kan det röra sig om ett listigt knep? För vem vet vad som händer om man råkar vinna över en förlorarhatare? Kanske lika bra att lägga sig direkt för att slippa eventuell vedergällning.

Oavsett, så vill jag aldrig mer bli upplyst om detta igen, av er med det här högst exklusiva personlighetsdraget. Jag tycker precis som er, plus att jag även hatar folk som älskar att berätta att dom hatar att förlora. Men det är inget jag tänker tjata om på daglig basis.

Jag tyckte det var dags att följa upp min granskning av curry-kartellen som håller på att ta över krog-stockholm. Än är det inte försent att stoppa, om nu inte min förra skärskådning hade gett nån effekt.

Så jag begav mig återigen till DN på stans recensioner av både New Indian Garden och Indian Garden, för att gå igenom den förmodade senaste skörden av hyllningar. Jag förväntade mig som vanligt en uppsjö av euforiska omdömen som i bästa fall kan tolkas som något på svenska.

Men, nåt har uppenbarligen hänt. Hyllningskören har tystnat. Trumpetandet och karnevalsstämningen har kommit av sig. Den ena har bara fått två nya betyg - på ett år! - och den andra ett tiotal där merparten inte innehåller några superlativer alls. Nästan alla tycks dessutom också var skrivna på vad som ser ut som svenska, och den enda jag hittade som inte är det kommer från en väldigt missnöjd kund som har ont i foten.

“De bryr sig inte om gästen. de sparka bara för att min fot. men han glömde att ens berättade ledsen.”

Högst upprörande om detta stämmer. Personalen sparkar gästerna på foten och glömde att nån gäst vid namn Ens berättade ledsen. Jag antar att Ledsen är nåt form av epos, och man kan tycka att ett sånt brinnande intresse för prosa borde belönas, kanske med en gratis King Fisher, istället för en fotspark.

DN på stan förnekade all inblandning när jag konfronterade dom med mina obestridliga bevis senast. Några indiska mutor var det tydligen inte tal om. Men nåt verkar uppenbarligen ha hänt såvida inte de båda restaurangerna har klappat igen.

Redaktionen måste ha blivit skakis av att nån var dom på spåren, och helt enkelt strypt kommentarsflödet, var min spontana reaktion. Men det stannar inte ens vid gäster som klagar över ont i kroppsdelar, utan även direkta sågningar går nu att hitta.

“Den sämsta service som jag har upplevt i Stockholm. Folk som jobba där är mycket arroganta och respeklösa! Den måste går en kurs gästvänlighet.”

“Sämsta service någonsin! Ohövliga servitörer som uttrycker sig i en otrevlig ton. Respektlösa människor! En restaurang som jag var stamkund och nu rekommenderar jag den INTE till min värsta fiende.”

Jag ramlade nästan av stolen. Var min förra slutsats förhastad? Är det trots allt seriösa inlägg, och hade jag bara på nåt sätt missat dessa missnöjda kunder sist? Jag hittade till och med ett inlägg där personalen förklarar att de inte slänger ut sina gäster hursomhelst och att det rör sig om ett missförstånd. Blev den arme mannen med fotsmärtor inte bara sparkad utan även utsparkad?

Men när jag hade sansat mig klarnade det en aning. Och den enda slutsatsen jag kan dra, efter att ha samlat tankarna lite, är på stan-redaktionen försöker få det hela att se trovärdigt ut genom att balansera upp betygen med lite planterade kommentarer.

Eller så har dom helt enkelt blivit av med Taj Mahal-sviten och sina utkörda indiska luncher, och försöker nu, av ren ilska och besvikelse, att smutskasta sina tidigare välgörare.

Jag återkommer om ett år igen med ytterligare en uppföljning. Det är tydligt att det fortfarande ligger en kossa under jord.